Någon som brukar känna, eller kände under sin graviditet, att fastän karln må vara i samma lägenhet så är man ensammast i hela världen? Och då om han far iväg, vilket min gör för jämnan, så känns det nästan som att.. Ja.. jag vet inte. Jag känner mig fortfarande ensammast i världen men inte lika ensam.
Som att det är jag och min tjocka kropp som känner samhörigheten och som att vi är bästa kompisar. Helt sjukt att försöka förklara men.. Det är som att när jag är ensam så är jag inte lika ensam som då jag har någon hos mig.

Låter det stört?

Jag vet inte om det är för att det börjar lida mot sitt slut, NÅN är nervös, rastlös, uttråkad, begränsad eller vad det kan vara. Det är väl mest troligt mina mega hormoner som tar över eller så har jag ställt in mig på att vara ensam så himla mycket så det känns bättre då. Enligt mig så har jag väl "lidit" i ensamhet ganska mycket och därav ställt in mig på att det kommer vara så för alltid så antingen är det på den vägen eller så har jag äntligen blivit så bekväm att jag faktiskt står ut med mig själv en längre period.
Vad tror ni? Är jag ensam om att resonera såhär, jag vet att det låter nog ganska hormonrubbat och det är det ju men.. Ja.. Jag vet inte.. Känner mig extremt less på att känna mig ensam fast jag inte är det. Har ju alltid mitt lilla knytte med mig så jag vet inte..

Äsch, fan det är för sent på kvällen för att sitta och yra om sånt här. Helvittes så störd jag blir på sen-timmarna! Inte undra på att folk flyr fältet! :P

Jag ska lägga mig och fortsätta läsa boken jag fick låna av Jezzica idag, den är helt suveränt kul kan jag lova! Lägger upp mer info om den sen! Adjöken adjö!