Ja nu börjar det kännas mer och mer verkligt. Detta lilla mirakel jag går och bär på börjar bli mer och mer nånting som jag förstår. Det var svårt i början men nu börjar det falla på plats.

Jag har tillbringat dagen i tankar och i sängläge och även en del läsning har jag hunnit göra, angående diverse saker rörande graviditet/föräldraskap, men främst graviditet.
Jag har ju en tendens, kanske p.ga min ADHD, så är det struktur som måste gälla, helst detaljerad planering och 4 extra back-up planer. Om nu det blir så att alla mina planer går i i stöpet eller att den jag snöat fast på mest blir omöjlig att genomföra så blir jag helt förlamad och ger upp. Fungerar inte min plan så tar det extremt lång tid för mig att hinna vänja mig vid någon annans plan eller en impuls från någon annan. Jag har inga problem med mina egna impulser och randomplaner men innan jag har hunnit vänja mig vid tanken på att jag måste göra på ett annorlunda sätt så har jag hunnit ställa till med diverse dramatiska scener.
Det vill vi inte vara med om längre!

Jag har som kommit på det här nu.. Jag har först NU förstått att det går inte att spåna in på ett och samma spår. Man måste hålla dörrarna öppna för andra förslag. Som t.ex jag var helt inne på att först skulle jag ta alla bedövningar och helst dubbla doser av det, men så känner jag inte nu. Innan jag känner som jag gör nu, att jag börjar enligt min plan och om det inte skulle gå den väg jag helst vill, utan bedövning alls, så är det OKEY att kanske gå över till lustgasen eller om epiduralen känns bättre då. Det behöver inte vara sånt bakslag och misslyckande. Det är okey, man vet ju ändå inte i förväg hur det kommer att bli så man kan inte bara bestämma sig och sätta sig på tvären, som jag brukar göra.

Detsamma gäller detta problem jag har med amning. Jag har aldrig känt något naturligt i att amma eller se någon som amma, snarare tvärtom. Det känns oerhört onaturligt och på ren svenska, skitäckligt och för att inte tala om skrämmande.
Jag var helt inne på att mitt barn baske mig ska få ersättning direkt för jag tänker inte lida av såriga bröstvårtor, obekvämligheter i att slita fram tutten framför folk och okänt folk och sen dessutom kanske behöva stå ut med det i upp till ett år. Det fanns inte alls i min tankebana. Usch så obevkämt och obehagligt.
Efter de senaste veckorna som gått, då vår livsstil kunde ha ändrats oerhört drastiskt och tragiskt, så började jag tänka om med amningen. Mest bara för att jag kände att jag MÅSTE och inte att jag ville.
Fortfarande VILL jag inte amma, MEN jag är redo att ge det ett försök. Det är ju inte säkert det fungerar heller men jag vill nog ändå testa innan jag kan döma ut det.
Jag vill testa själv om det är så himla "mysigt och bekvämt" som alla i denna amningshysteri påstår. Jag känner fortfarande att tanken är motbjudande MEN... som sagt, man ska vara öppen. Jag vet inte om jag känner samma sak när miraklet har kommit ut så det är dumt att inte ens försöka nånting innan man plockar bort möjligheten.

WOW, vilket mega inlägg! Men jag behövde få ventilera här också. Karln är ju underbar och har ju fått genomlida detta tankesnurr jag haft idag också, men det är ändå skönt att få skriva av sig lite.
Är det någon som förstår mina tankar eller är jag ensammast i världen om detta också? Inte för att det spelar roll men det kan ju vara kul att veta att fler har något smärre problem och att jag inte är helt solo ;P

Noga då, nu ska jag packa upp lite blöjor och dona på här i bebisrummet och sen ska jag och magen inta position i sängen för lite serier och en god natts sömn. Imorgon är det mer bebisgrejor som ska fixas och donas!
Ha de!