Ja vissa saker tär mer på mig dessa dagar än andra. Det är väldigt frustrerande och extremt jobbigt att må så konstigt som jag gör och framför allt bete mig ännu konstigare. Det är inte bara jag som blir lidande men det är så svårt att göra nånting åt det bara sådär, ni vet..

Ska hem till mamma ute i skogen ikväll och med lite tur så kan hormoner, humör och känslor återfås på ett stabilt läge och då kanske jag blir trevligare att vara i närheten av så folk inte behöver fly fältet. Det kanske dom inte gör just nu men det känns då som det. Typ som att jag är ensammast i hela världen och att ingen förstår en liten gnutta av hur det är just nu.. Kan ju dock bero på att jag inte pratar med någon heller.. Ingen frågar och inget vet och jag berättar ju inte bara hur som helst för vem som helst..

Gud vilket deprimerande inlägg. Jag ska ju vara tipptopp! Det är ju 38 hela veckor idag! Jag ska ju vara jätteglad och supertaggad på det som komma skall! Det är jag ju självklart men den här jävla deprimerade personen som brukar titta fram varje julmånad, tar över lite för mycket nu.
Hem till mammsen, mysa ner sig i soffan med djuren och andas in lite frisk skogsluft borde vara medicin nog tycker jag. Annars kommer jag nog fan inte tillbaka till stan om jag är likadan på måndag eller söndagkväll. Usch, jag hatar fan mig själv sånna här perioder. Fyfan va otrevligt.

Nu ska jag se om jag kan bota skallebanken och resten av förkylnigen på något vis.. kanske med mer clementiner?
Adjö